Instagram

fredagen den 31:e december 2010

Att inte blicka tillbaka


Det här årets slut kan inte komma mer lägligt. Arbetsmässigt har 2010 varit roligt med vinter-OS i Vancouver, Wimbledon och friidrotts-EM i Barcelona. Men på det personliga planet har 2010 varit hemskt, mitt värsta år någonsin. Det har varit så mycket svek, sorg och död. Jag skulle inte önska min värsta fiende allt det.

Ironiskt nog sitter jag i dagarna och blickar tillbaka väldigt mycket på vad jag uträttat under året för att bestämma vad jag ska skicka in till Årets bild och de internationella tävlingarna. Men vad som hänt under året utanför jobbet vill jag inte tänka på. Det tillhör nu det förflutna.

Just nu sitter jag på Arlanda. Destinationen är New York, med mellanlandning i Köpenhamn (fem timmar i Danmark är lite för många...). Jag tror på 2011. Jag måste göra det. Och då är New York den perfekta platsen att vara på för att fira in det nya året.

Och just det. Så här såg det ut tidigare i veckan:

torsdagen den 23:e december 2010

Reseroddande

Sen jag kom hem i måndags har det varit fullt sjå med att rodda inför kommande resor. Jag hoppas bli klar med flygbokningarna för en av dem ikväll och ta itu med resten i mellandagarna. För vid nyår bär det av igen...

Här är några bilder jag glömt blogga. Boxningslandskampen Sverige-Finland (för de absolut närmast sörjande i Eriksdalshallens lilla hall), featureknäck på den lovande skidskytten Ingela Johansson och porträtt på augustprisnominerade Anna Ehring.

måndagen den 20:e december 2010

Styrda av regeringen

Nu är det slut. Fem dagars simtävlingar är över. Vi har till slut fått en förklaring till varför det har varit så knepigt med fotopositionerna. Tydligen är det inte bara internationella simförbundet som varit jobbiga utan också regeringen i landet. De blandar sig direkt i olika evenemang och hur de visas utåt mot media. För oss är det givetvis något väldigt ovant. Det har haft direkta följder på hur vi fotografer kunnat jobba. Det som varit självklara positioner på vilket annat simmästerskap som helst har gradvis öppnats upp per dag. Det var till exempel inte förrän den näst sista dagen som vi fick sätta ut fjärrstyrda kameror och inte förrän den sista dagen vi kunde gå upp i catwalken och ta bilder.

Dubai är ett land där kvinnor inte är värda lika lika mycket som männen. När man går in till ett köpcentrum finns det utskrivna regler om hur man får klä sig och bete sig. Att som par kyssa varandra går inte och helst bör man hålla sig ifrån att "visa ömhetsbetygelser" genom att till exempel hålla handen. Många av de här reglerna gällde även inne på arenan även om den var fylld av halvnakna simmare. Till exempel fick vi män veta att om vi skulle ha shorts var de tvungna att täcka knäskålarna. På samma sätt skulle också helst armbågarna vara täckta av något längre än en t-shirt. En sådan sak som att trampa på logotypen för Dubai, det skulle göra den kungliga familjen förbannad, fick vi veta på det sista fotomötet. Och de bråkar man inte med.

söndagen den 19:e december 2010

Adjö värme

Imorgon säger vi hejdå till värmen och hej snöstorm.

I morse steg jag upp klockan fem för att hinna gå på ett kamelrace långt utanför stan. Det här är första bilden.

Äntligen remote

Igår fick jag äntligen sätta upp en remote vid startblocken. Idag fick jag tillgång till några fler positioner. Mer om det senare. Nu är det i alla fall sista rycket innan vi åker hem imorgon. Det lär dock inte bli så mycket publiceringar härifrån med tanke på hysterin kring handbollsdamerna hemma. Min kollega Nils har bevakat det mästerskapet på ett mästerligt sätt. Kolla in bilderna på hans blogg.

Så här såg det ut igår.

fredagen den 17:e december 2010

Säg efter mig: Hamdan bin Mohammed bin Rashid Sports Complex

Nu händer det saker. I slutet av kvällens finalpass kom fotochefen fram till mig och sa: Imorgon kan du sätta ut en remote. Jaha... Det svänger snabbt här. Och det kan mycket väl bli bra till slut. Men fortfarande får ingen gå upp i catwalken och ta bilder uppifrån, trots att den är enkelt tillgänglig i den här nya arenan med det lätt ihågkomna namnet Hamdan bin Mohammed bin Rashid Sports Complex.

Idag när jag och Jessica skulle åka tillbaka till arenan tog vi en taxi dit. Det låter ganska simpelt. Man räknar ju liksom alltid med att komma fram när man sätter sig i en taxi. Men hittills har inte en enda taxichaufför hittat direkt till arenan. Nya byggnader ploppar upp ur öknen som svampar och en arena hit eller dit som någon shejk låtit bygga för sitt nöjes skull är tydligen svårlokaliserade. Vår indiske chaufför blir i alla fall överlycklig när han väl hittar dit (senare förstod vi att han inte hade haft en aning om vägen när han lät oss åka med), skruvar upp stereon med indisk musik på högsta volym och svänger i takt till den den sista kilometern. Glädjen smittade av sig, det kan jag säga.

Dagens bilder:

Prinsen och hans kamera

Snart börjar kvällens finalpass. Dagarna här kan bli väldigt långa och sega men också sköna om det finns tid att smita iväg mellan passen. Jag och Scanpix fotograf Jessica Gow (Jessica bloggar från mästerskapet här) kör gemensam strategi i det fallet. Idag har vi hunnit åka iväg på stan och sitta och ta det lugnt i värmen. Det behövs för att ta igen energi när man får lite sömn.

Vi har dock gett upp fotopositionerna. Det blir inte bättre än så här. Inte ens en remotekamera får någon fotograf placera ut. Det är konstigt eftersom kronprinsen här tydligen är extremt intresserad av fotografi. Till och med så intresserad att han har krävt att få gå runt och plåta fritt, vilket inte direkt uppskattas av fotochefen. Men om prinsen säger att han vill det, då blir det av. Vi är ju faktiskt i Dubai.

Förmiddagspasset var allt annat än fyllt av action. Foto: Jessica Gow
Jessica välter matbordet och kraschar min kamera