Instagram

tisdagen den 29:e november 2011

Helgens nedslag

I helgen spenderade jag några timmar på finalpassen på sim-SM i kortbana. Det var kanske inte den mest kreativa helgen med tanke på att vi haft vår årliga företagsfest på fredagen (...) och att en förkylning med feber slog till i kroppen på söndagen. Så här såg det ut i alla fall.

fredagen den 25:e november 2011

San Siro, Zlatan och taxichaufförer (eller: avsaknaden av dem)

Det senaste ett och ett halvt dygnet har varit intensivt. Av dessa timmar har cirka 18 varit transport: taxi, flyg och tåg. Jag åkte tidigt på onsdagsmorgonen till Milano för att bevaka Champions League-matchen mot Barcelona. Fokus låg givetvis på Zlatan Ibrahimovic och det han sagt i sin bok om sina gamla medspelare och tränare. Jag skulle ha extra koll på om han pratade eller befann sig nära vissa av dem.

Men för att börja i rätt ände så förtjänar Milano som stad några rader. Eller rättare sagt en beskrivning av vad som händer när det är match: organiserat kaos.

Min plan var att åka ut i extremt god tid för att dels hinna njuta av atmosfären men givetvis främst för att hinna förbereda mig och göra mig hemmastadd på arenan. Cirka tre timmar innan matchen ber jag hotellet ringa efter en taxi. De får inte tag på en endaste. Detta i en miljonstad med massor av taxibilar. Jag fick förklarat till mig efteråt av en taxichaufför att många i hans bransch väljer att stanna hemma och inte jobba när det är stora matcher. De bänkar sig helt enkelt framför tv:n. "Typiskt Italien", tillade han.

Till slut, efter lång väntan, får hotellpersonalen tag i en bil. Det är mer än två timmar kvar till match så jag känner mig ändå lugn - till dess att köerna visar sig. Hej en timme i taxi. Så när jag till slut kommer fram är det givetvis smockat utanför den gigantiska arenan San Siro. Den lugna dagen byts ut mot jäkt, ett konstaterande att toabesök inte hinns med (det var bara att hålla sig till matchen var färdigspelad), ingen middag innan match och de bästa fotopositionerna redan tagna.

Då kommer givetvis teknikstrulet. Jag hade i förväg pratat med Hövdingen som varit på arenan tidigare och fått veta att fotografer inte står så högt i kurs i Italien. Översatt så betyder det att det inte finns några sändningsmöjligheter av bilder. Därför hade jag inhandlat ett italienskt sim-kort till det mobila bredbandet. Och om det inte skulle fungera så skulle jag använda antingen min svenska mobil eller ett 3G-modem för att få hem bilder. Tre alternativ känns ju ganska stabilt på förhand. Givetvis fungerade inget av dem. Samtidigt sitter en duktig italiensk fotograf precis bredvid mig och får iväg bild efter bild. Den stressen är aldrig rolig. Som tur är lyckades jag få iväg bilder i halvlek och efter match men under spelets gång var det bara att glömma.


Men nu blev det väldigt mycket negativt kan tyckas. Sanningen är den att när arbetsdagen väl var slut och vi fick en fantastisk middag klockan två på natten - efter att ha gått i en halvtimme med 25 kilo utrustning på ryggen (en taxi var ju bara att glömma) - så infann sig en skön känsla: man lär sig något hela tiden. Av någon anledning hade jag förbisett allt det kaos som jag VET alltid infinner sig. Det är mycket skrik, en del knuffande och stora gester - ofta över ingenting. Det är helt enkelt Sydeuropa.

De gånger jag känner just så, att få en erfarenhet som ger mig något och utvecklar mig, då är det en bra arbetsdag. Visst, det blev inte de bilder på Pep Guardiola och Zlatan tillsammans som jag var skickad för att ta, men det blev en svängig match presenterad i en underbar atmosfär. Några bilder hamnade i de svenska kvällstidningarna så det kan inte ha gått helt galet.

Det här låter visserligen helt hälsovådligt och någon kanske tycker att jag borde söka hjälp, men... Att prestera när det är stressigt till den nivå att man stänger av känslan av hunger, att man går in i en otroligt koncentrerad fas och med en skrämmande målmedvetenhet, att inte göra bort sig när det trängs på andra fotografers "hemmaplan" och man lyckas trots motgångar, när det är så, då tycker jag att det är oerhört roligt att jobba som fotograf. Det är en oerhörd adrenalinkick som om man till exempel är på ett OS och lyckas bättre än sina konkurrenter håller i sig i flera timmar (det var inte så den här gången ska emellertid sägas, gällande fantastiska bilder alltså).

Och där kröp också tävlingsmänniskan i mig fram. Då tycker jag att vi säger god natt.

måndagen den 21:e november 2011

Bakom kameran

Min vän Jonathan Näckstrand jobbar som fotograf för nyhetsbyrån AFP i Sverige. Det är också han som tagit bilderna på mig nedan i arbete. Om någon undrar vad jag håller på med på den undre bilden så har jag en kamera med ett fisheyeobjektiv på ett enbensstativ för att komma lite närmare åkarna i hoppet. Jag fick inte riktigt till den idé som jag hade inför tävlingen men till nästa år har jag lite tankar på hur man ska kunna komma ännu närmare - utan att störa åkarna såklart.

söndagen den 20:e november 2011

Stora hopp på Stadion

Jag har börjat att se fram emot det årliga snowboardarrangemanget Winter Jam på Stockholms Stadion. Jag måste visserligen ha alla åkare på bild eftersom jag ju de facto jobbar på en bildbyrå men trots det finns det stora möjligheter att vara kreativ. Det går dock inte att förlita sig för mycket på förra årets erfarenheter. Hoppet byggs upp på ett annat sätt varje gång och ett nät kan ha lagts till på en sida som omöjliggör en viss bildvinkel. Men det kan i sin tur öppna upp andra bildmöjligheter som man får försöka hitta. Igår var dessutom vädret bra, vilket gjorde det hela enklare.

tisdagen den 15:e november 2011

Äntligen ledig

Igår var det ishockeyderby i Globen och ikväll - i dåligt ljus och med tankarna på annat håll - en basketmatch i Solnahallen. Och nu tar jag ledigt några dagar. Det behövs.

söndagen den 13:e november 2011

Missat plan

I lördags morse fick jag stiga upp tidigt för att åka till Helsingfors. Och egentligen skulle jag ha varit hemma i Stockholm i skrivande stund men en långdragen match och en taxi som kom för sent ledde till att jag missade mitt plan hem. Istället sitter jag nu på hotellet igen. Imorgon hoppas jag dock komma hem...

Jag gillar ju som bekant att fotografera hockey från isnivå. Sporten gör sig bäst därifrån och det är lättare att i bilderna förmedla ansiktsuttryck och känslor. Men till den här säsongen har de i Hartwall Arena här i Helsingfors valt att byta ut den hårda plexiglassargen mot en i plast. Plexiglas är svårt att plåta igenom men det går till viss mån. Det här plastglaset är emellertid helt bedrövligt - det blir bara oskarpt. Ett likadant har installerats på Hovet i Stockholm vilket har gjort att jag slutat med att till exempel stå bakom mål där, men där finns också positioner för oss fotografer till höger och vänster om spelarbåsen som inte är täckta. Nu fick vi alla istället vara uppe på läktaren. Man missar i princip ingenting men det blir också färre varierande bilder. I det fallet är det roligt att ha målkameran vilket i alla fall ger en till vinkel på spelet.