Flykt från stenkastande huliganer

Fotbollsderbyn kan vara riktigt härliga eller också riktigt eländiga. De bjuder alltid på passion men ofta också våld. Om man inte håller sig undan hamnar man mitt i.

Som fotograf försätter man sig ofta automatiskt i en riskzon. Vi har utsatta positioner eftersom vi är bara några meter ifrån planen. Idag innebar det att stå nära en av klackarna. Resultat: Ett mynt i nacken, andra föremål vinande runt om en och läsk i ansiktet. Det är okej, jag känner till förutsättningarna och väljer att stå på en plats som kan innebära fara.

I Sverige eller något land där man förstår språket är det lättare att ställa sig rätt. Man får varningssignaler som talar om var det är dumt att röra sig. På det sättet kan man förutse situationer och om man väljer att gå in i dem få bättre bilder. Här på Cypern tappar jag det övertaget. Sen finns ju aspekten med signaler. Några fans skriker åt en och gestikulerar att man ska ta bild på dem. Fanset bredvid täcker ansiktet och visar fingret. För de flesta i klacken är jag något smutsigt.

Detta är inget nytt för de flesta pressfotografer, men kanske intressant för andra?

Hur som helst. På andra sidan gick fansen bärsärkagång och slängde ut poliserna från läktaren. Nu ska jag inte slänga ur mig alla detaljer (det ska ju faktiskt bli ett reportage av det här) men något speciellt hände efter matchen. När jag och reportern David skulle gå till bilen för att dumpa delar av utrustningen i bagaget och efteråt fortsätta följa upploppet märker vi att bilen befinner sig emellan kravallpolisen och huliganerna. Vi börjar gå emot den, förbi poliserna, och mot huliganerna. Inte den smartaste av idéer visade det sig. Det tar fyra sekunder, sen märker vi hur det viner stenar runt oss. För oss är det bara att retirera och invänta att polisgardet gör ett samlat anfall mot huligangruppen.

Vi var rädda om bilen just då. Det kan jag säga.

Det kan också vara vackert.