Montage och bristen på access

När jag läser om Lars Darebergs sammansatta bild tänker jag på när jag befann mig på Cypern och fick jag i uppdrag av Aftonbladet att ta bilder på Charlie Davies, fotbollsspelare i Hammarby, till Erik Nivas "Monstret-serie". Tanken var att ett porträtt skulle läggas in i en annan bild där spelaren håller i ett vitt ark. På det sättet får man med två ansikten av samma person, med olika uttryck. Idén är bildmässigt bra.

Nu lägger jag inte in för mycket värdering i det hela, men min första reaktion var varför man inte gjorde det här "den rätta vägen". Alltså först plåtade porträttet, printade ut den på ett stort papper och sedan plåtade bilden som den ser ut i tidningen (det gamla vanliga sättet alltså). Är det för att man inte får den accessen med fotbollsspelare (träffa dem två gånger) eller att det är billigare med ett montage? Jag har inte svaret, men jag tror på en kombination. Tidningen var dock tydlig med att det rörde sig om ett montage.

Som det såg ut i tidningen, med en text om att det är ett montage.

Just det här med access och tillräckligt med tid är ju annars ett av de största problemen vi har. I fallet nedan, när jag tog bilder på Marcus Allbäck och Álvaro Santos, fick jag veta redan innan första knäppet att "Det här ska gå fort. Och jag menar det". Men sen hände något. Mellan de få bilderna jag tar spexar spelarna med varandra. Artikeln handlar till stor del om deras goda förhållande och lekfullheten dem emellan. Klick. Inte den bästa av bilder kompositionsmässigt, men innehållande ett bus som passar perfekt till artikeln. Dessutom oarrangerat.

Marcus Allbäck och Álvaro Santos busar med varandra.