POYi

Jag har suttit och följt delar av juryarbetet i POYi när det kommer till sportkategorierna. Att man kan följa tävlingen live och höra juryns resonemang är förträffligt. Den transparensen är oslagbar och ett riktmärke för alla andra bildtävlingar i världen. Framförallt är det väldigt lärorikt att höra resonemangen.

Juryn bestod av tre domare: två amerikaner och en australiensare. Genomgående så röstade en av de amerikanska domarna in sådant som hade med amerikansk idrott eller idrottsutövare att göra. Naturligt, med tanke på att det är vad som ligger honom närmast, men inte bra från ett objektivt juryarbetes perspektiv. Hans kommentar om Jessica Gows reportage om Sarah Sjöström var: "Jag vet inte vem hon (Sarah) är".

Två kommentarer som jag fastnade för i kommentarsfältet: "Vad gammalmodiga domarna är" och "Var är utvecklingen?" En tes som diskuterades var om inte juryn hade ett ansvar att se till så att det var sådana bilder som utmanade det traditionella bildjournalistiska tänket och förde det framåt som skulle premieras. Helt enkelt sätta en ny standard för bildberättande.

Att två bilder på Usain Bolt när han korsar mållinjen på 200-metersfinalen under OS, en händelse som finns i tusentals bildvarianter, får pris, det är inte att utmana de traditionella. Och att ALLA kreativa bilder från hans lopp i OS försvann i första gallringen... Det är faktiskt skandal.

Lars Dareberg skriver "Helvete vad dåligt" om Olympic Feature-kategorin.

Jag vill dock sätta lite perspektiv på just sportfeaturekategorierna i denna tävling.

Det jag tror många här hemma missar när det gäller just kategoriseringen av sport feature är hur den ses på av POYi-juryn. Så här lyder beskrivningen av kategorin: "Single photographs that increase understanding and appreciation for individual and team in professional, semi-professional, minor league, farm league, pre-Olympic trials, Paralympics, or collegiate-level divisions. The photographs should spotlight emotion, celebration, jubilation, dejection, and reaction among athletes and fans. Peak action photographs should be entered in the Sports Action category." Kort och gott: jubel och depp.

I Sverige, när vi pratar om feature, finns inte ens jubel- och deppbilder med i tanken. Vi ser inte upp till dessa bilder på samma sätt som i den angloamerikanska världen. Med det sagt tycker jag personligen inte att benämningen i POYi är bra.

Det är helt enkelt inte en lika stor journalistisk prestation att dokumentera en glädje- eller sorgkänsla på en arena, där det finns hundra fotografer runtom en, som att arbeta sig till access och tilltro hos en människa eller ett lag och genom det visa på en okänd del av sporten eller berätta en gripande historia.

Nej, hemskt traditionellt, väldigt förutsebart och tyvärr inte en rättvis representation av det bästa från 2012, så summerar jag sportkategorierna i POYi i år. Förhoppningsvis kan World Press Photo utmana normerna för sportbildjournalistiken.

MEN.

Det roligaste hittills med tävlingen måste vara sajten POYi Cats som någon entusiast skapat. Kolla in den. Och kolla framförallt in sportreportaget "One of the team". Fantastisk story som berör.