När jamaicanen Usain Bolt idag sprang 200 meter på den nya världsrekordtiden 19,30 insåg man att man har varit med om ett flertal idrottshistoriska ögonblick - på en fotlängds avstånd. Det tar ett tag att inse hur... häftigt det är. Just de här ögonblicken... De är svåra att värja sig emot. Jag vet inte om det är jag som flummar, men det är inte människorna som känns speciella, utan själva handlingen, atmosfären och känslan av att befinna sig i det som just då är världens centrum. Men den här känslan kommer efteråt. I nuet är man koncentrerad, fokuserad på sin uppgift.
Usain Bolt jublar som man ska jubla - bestialiskt.
Segerglädje.
Jag har kommit fram till att den här bloggen måste börja bli mer positiv. Kanske positiv och elak, men i alla fall inte deppig och klagande. Idag är jag glad över att Nikons D3 har en multiexponeringsfunktion. Då kan man ta sådana här bilder:
Elina Eggers hoppar från 10 meter.
Till sist, en bild från seglingen i Qingdao i söndags.
Imorgon: Förödmjukande bilder (läs: när de sover) på kollegor.
3 kommentarer:
Joel, du är så fruktansvärt duktig! Jag älskar dina bilder!
Jag kan inte annat än att bara hålla med föregående talare :-) Multiexponeringsfunktionen var ju kalas.. Det är läskigt med tankarna att testa Nikon..
Camilla: Tack, tack, tack! Jag måste höra om din framtid och allt som hänt på sistone. Hemma snart!
Skicka en kommentar