Tillbaka i Paris

Det är skönt att vara tillbaka i Paris. Den här gången på klassisk mark - Roland Garros. Det är betydligt livligare och högre ljudnivå här än på Wimbledon men det går ändå att känna historiens vingslag.

Fransmännen ska dock självklart vara speciella. Det första jag gjorde när jag kom hit var att gå runt på arenorna och kolla in fotopositionerna. Det finns inte en enda märkning för var man som fotograf ska gå - fruktansvärt frustrerande. Istället är det anonyma dörrar som ser ut att leda till typ elskåp som leder en rätt. Det känns som att det kan ta ett tag innan jag hittar ordentligt.

Sen jag kom hit i lördags har jag inte fotograferat en enda match (den översta bilden räknas inte, den tog jag när jag gick runt och kollade in fotopositionerna). Inget av de stora namnen eller någon av svenskarna har nämligen spelat hittills. Istället har det blivit bevakning av träningar och uppdragsfotograferingar.

Tillfället då jag fick trolla som mest hittills var när den svenska pressen fick tio minuter med Robin Söderling. Bilder i presskonferenssalen blev fruktansvärt tråkiga och jag fick därför böna och be den pressansvarige (en man som jobbar för ATP-touren och verkar ha som viktigaste uppgift att hålla nere mediabevakningen...) om ett bildtillfälle. Svaret blev: "Du kan ta bilden här utanför. Just där. Du får inte gå iväg med honom någon annanstans. 30 sekunder."