Jonas Jerebko

I fredags var det NBA-premiär för mig. Det började lite sisådär med att min ackreditering blev klar först några få timmar innan matchstart. Det gjorde i sin tur att jag inte hann ansöka om att få sätta en remotekamera bakom korgen eller uppe i taket ovanför den. Istället hamnade en på basen av korgen (eller vad man ska kalla det, amerikanarna säger "the post") och en flyttbar framför mina fötter.

Vad jag gjorde på en NBA-match? Vi har ju en svensk i NBA-laget Detroit Pistons, Jonas Jerebko. Han är inne på sin andra säsong och min kollega Nils var i Detroit förra året och dokumenterade honom. Jag fotograferade honom emellertid på bortaplan i Philadelphia.

Jonas själv var väldigt trevlig. Vi hann med att ta några få porträtt i en miljö som inte skrek Wells Fargo Center, hemmalagets arena... När vi skulle ta den undre bilden så bestämde dock en person från laget att han skulle ut till bussen NU. Så det blev tre knäpp innan jag var tvungen att släppa iväg honom.

Arbetsförhållandena på en NBA-match skiljer sig enormt från svenska arenor. För det första spelas matcherna i stora arenor (den här tog 20 000 åskådare), lagen har professionella organisationer omkring sig, ljuset är bra och framförallt är det världens bästa basketspelare som möter varandra match efter match.

Men något som jag blev förvånad över var den otroliga rörelsefriheten man hade. Åskådarna sitter nästan i knät på spelarna, inte ens en meter från långsidans sidlinje. Och så länge det inte är spel kan vi fotografer gå inne på plan, extremt nära spelarna. Om jag hade känt till förutsättningarna hade jag nog fotograferat på ett annat sätt, känner jag så här i efterhand. Under spelet sitter man nära, så nära att spelare faktiskt springer in i eller faller över en ibland. Därför har NBA en regel om att man måste ha mjuka motljusskydd på alla objektiv och att det är ett visst avstånd mellan fotograferna för att spelarna ska ha "någonstans att ta vägen mellan".

Cheerleadingkulturen är den också en helt annan. Under spelets gång sitter de ner vid oss på kortlinjen och när det väl är ett spelavbrott har man helt plötsligt ett helt lag av tjejer som dansar tre decimeter från en. Gissa om man ser korkad ut när man sitter där bredvid. Överhuvudtaget är det show hela tiden och en publik som dansar och bjuder på sig själv. Jag åker gärna tillbaka och bevakar NBA igen.