Vi hade fram till finalen två monterade kameror i taket, under finalen tre. För att komma åt dem var man tvungen att vara på ishockeyarenan nio på morgonen. Därefter vänta in att alla matcher för dagen hade spelats klart innan man fick gå upp igen för att vittja minneskort och batterier. Det skedde alltid kring midnatt.
Rysk säkerhetstjänst hade nämligen begränsat accessen till taket för fotografer. Bara för att få bli godkänd för att få gå upp hade de gjort en bakgrundskoll på mig utifrån passuppgifterna. En agent kontrollerade allas uppgifter varje gång vi skulle upp, en otroligt tidsödande process. Dessutom var det begränsat hur många fotografer/tekniker som fick gå upp åt gången och hur många kameror som fick monteras. Så... mycket jobb för att göra det där lilla extra. Men i slutändan gav det bra utdelning.
Många var annars de dagar då jag lite avundsjukt sneglade på mina kollegors bilder uppifrån bergen och fylldes av känslan att vela vara där istället. Jag fick förklarat för mig att det var 20 år sedan ett vinter-OS - då i Lillehammer - bjöd på så många klara dagar med sol. En kväll hann jag åka upp till bergen för att plåta freestyle i halfpipe (då var det mer av en snöstorm) och därefter ha en middag med mina kollegor Carl och Daniel. Bergsgetterna (som jag kallar dem) hade istället för en svit fått en sjurummare, bara sådär.
Även om det var kämpigt och långa dagar så är ett OS alltid ett OS - alltså fantastiskt. Att befinna sig mitt i de händelser som hela världen har sina blickar på, det är något speciellt. Dag efter dag. Jag längtar redan till Rio de Janeiro 2016. Byråkratin kan jag dock vara utan.
Här är i alla fall mitt OS i 45 bilder. Mycket ishockey, men det var så mitt bevakningsuppdrag såg ut.
