Instagram

lördag 25 augusti 2012

Depressionen efter OS

Det tog tre dagar, sedan slog den till. Efter-OS-depressionen.

Det är ingen riktig depression, men den gör livet tråkigt och tomt ett tag. Det kanske låter trivialt, men den kommer som ett brev på posten. Min kollega Niklas och Lars Dareberg har redan skrivit om det på sina bloggar. Alla vardagsjobb är helt plötsligt blasé, enkla grejer i livet blir stora projekt (läs: tvätta kläder, betala räkningar etc) som man bara skjuter framåt. Kreativiteten är fullständigt urblåst.

Att komma tillbaka till vardagen efter att ha knarkat (jag väljer den benämningen med tanke på 20 timmars arbete per dag) OS i flera veckors tid skapas en märklig tomhet. Under OS lever man och är kreativ dag efter dag, det går sällan att planera någon längre tid framåt. Kontakten med omvärlden dras ned till ett minimum. Jag hann knappt ha kontakt med mina vänner de tre veckorna i juli och augusti, inte ens kolla Facebook vissa dagar. Allt man gör handlar om nästa bild, nästa uppdrag, nästa leverans.

Jag tror att det enda som hjälper är att vänta ut tomheten, att lita på att suget och kreativiteten kommer tillbaka. För det gör den. Det krävs dock vila.

Jag förstår mycket väl varför de som arbetat med OS i flera års tid erbjuds gruppterapi när evenemanget tagit slut. Efter OS i Peking hade jag en liknande tomhetskänsla. Då var jag emellertid ännu mer sliten, det var mitt första OS och jag var inte lika rutinerad och lugn i mig själv som idag. Men även om jag inte blev lika sliten nu efteråt så kom givetvis förkylningen som härjade under de tre veckorna och slog tillbaka på hemmaplan. I mitten av nästa vecka börjar jag jobba igen, då är förhoppningsvis energin tillbaka.

Så här såg de tre sista dagarna under OS i London ut genom mina kameror.

Söndag:


Lördag:


Fredag:

tisdag 14 augusti 2012

Missad flight

Av någon fullständigt idiotisk anledning hade jag bokat min hemresa till 07.15 på måndagsmorgonen. Jag vet faktiskt inte varför det blev så. Hur som helst jobbade vi alla tre sent på söndagskvällen. Efter en snabb packning och dusch var det runt tolvtiden dags att möta upp andra svenska journalistkollegor för en trevlig avslutningskväll. Eftersom jag skulle flyga bara några timmar senare åkte vi hem till boendet igen kl 03.00 för att springa upp och hämta väskorna och sedan ta den väntande taxin till Heathrow. Jag hade helt enkelt planerat att inte sova något förrän på flyget hem.

Väl framme på flygplatsen - i god tid innan avgång - kommer en rejäl svacka. Jag sätter mig ner i avgångshallen för att vänta in vilken gate jag ska gå till. Min i vanliga fall bra förmåga att kunna somna i obekväma ställningar var i det här fallet till nackdel. Tio minuter efter avgångstiden vaknar jag upp i avgångssalen och inser vad som hänt. Jag springer till gaten bara för att mötas av en kvinna som meddelar att de börjat lasta av mitt bagage och att jag inte kan boarda det här planet. Resultatet: jag fick köpa en ny biljett och vänta i sex timmar på nästa flyg. Så kan det gå...

Jag ligger fortfarande efter i min bloggtakt från OS så det kommer att trilla några fler inlägg med bilder från OS. Det kommer även en riktig OS-sammanfattning senare.

Nedan är det bilder från finaldagen i velodrom, kanot, friidrott, dressyr (kan vara en av de absolut tråkigaste händelserna att bevaka) och finalen i damfotbollen där jag punktmarkerade USA:s tränare Pia Sundhage.