San Siro, Zlatan och taxichaufförer (eller: avsaknaden av dem)

Det senaste ett och ett halvt dygnet har varit intensivt. Av dessa timmar har cirka 18 varit transport: taxi, flyg och tåg. Jag åkte tidigt på onsdagsmorgonen till Milano för att bevaka Champions League-matchen mot Barcelona. Fokus låg givetvis på Zlatan Ibrahimovic och det han sagt i sin bok om sina gamla medspelare och tränare. Jag skulle ha extra koll på om han pratade eller befann sig nära vissa av dem.

Men för att börja i rätt ände så förtjänar Milano som stad några rader. Eller rättare sagt en beskrivning av vad som händer när det är match: organiserat kaos.

Min plan var att åka ut i extremt god tid för att dels hinna njuta av atmosfären men givetvis främst för att hinna förbereda mig och göra mig hemmastadd på arenan. Cirka tre timmar innan matchen ber jag hotellet ringa efter en taxi. De får inte tag på en endaste. Detta i en miljonstad med massor av taxibilar. Jag fick förklarat till mig efteråt av en taxichaufför att många i hans bransch väljer att stanna hemma och inte jobba när det är stora matcher. De bänkar sig helt enkelt framför tv:n. "Typiskt Italien", tillade han.

Till slut, efter lång väntan, får hotellpersonalen tag i en bil. Det är mer än två timmar kvar till match så jag känner mig ändå lugn - till dess att köerna visar sig. Hej en timme i taxi. Så när jag till slut kommer fram är det givetvis smockat utanför den gigantiska arenan San Siro. Den lugna dagen byts ut mot jäkt, ett konstaterande att toabesök inte hinns med (det var bara att hålla sig till matchen var färdigspelad), ingen middag innan match och de bästa fotopositionerna redan tagna.

Då kommer givetvis teknikstrulet. Jag hade i förväg pratat med Hövdingen som varit på arenan tidigare och fått veta att fotografer inte står så högt i kurs i Italien. Översatt så betyder det att det inte finns några sändningsmöjligheter av bilder. Därför hade jag inhandlat ett italienskt sim-kort till det mobila bredbandet. Och om det inte skulle fungera så skulle jag använda antingen min svenska mobil eller ett 3G-modem för att få hem bilder. Tre alternativ känns ju ganska stabilt på förhand. Givetvis fungerade inget av dem. Samtidigt sitter en duktig italiensk fotograf precis bredvid mig och får iväg bild efter bild. Den stressen är aldrig rolig. Som tur är lyckades jag få iväg bilder i halvlek och efter match men under spelets gång var det bara att glömma.

Men nu blev det väldigt mycket negativt kan tyckas. Sanningen är den att när arbetsdagen väl var slut och vi fick en fantastisk middag klockan två på natten - efter att ha gått i en halvtimme med 25 kilo utrustning på ryggen (en taxi var ju bara att glömma) - så infann sig en skön känsla: man lär sig något hela tiden. Av någon anledning hade jag förbisett allt det kaos som jag VET alltid infinner sig. Det är mycket skrik, en del knuffande och stora gester - ofta över ingenting. Det är helt enkelt Sydeuropa.

De gånger jag känner just så, att få en erfarenhet som ger mig något och utvecklar mig, då är det en bra arbetsdag. Visst, det blev inte de bilder på Pep Guardiola och Zlatan tillsammans som jag var skickad för att ta, men det blev en svängig match presenterad i en underbar atmosfär. Några bilder hamnade i de svenska kvällstidningarna så det kan inte ha gått helt galet.

Det här låter visserligen helt hälsovådligt och någon kanske tycker att jag borde söka hjälp, men... Att prestera när det är stressigt till den nivå att man stänger av känslan av hunger, att man går in i en otroligt koncentrerad fas och med en skrämmande målmedvetenhet, att inte göra bort sig när det trängs på andra fotografers "hemmaplan" och man lyckas trots motgångar, när det är så, då tycker jag att det är oerhört roligt att jobba som fotograf. Det är en oerhörd adrenalinkick som om man till exempel är på ett OS och lyckas bättre än sina konkurrenter håller i sig i flera timmar (det var inte så den här gången ska emellertid sägas, gällande fantastiska bilder alltså).

Och där kröp också tävlingsmänniskan i mig fram. Då tycker jag att vi säger god natt.