Idrottsgalan - igen

Förra året vann Zlatan Ibrahimovic Jerringpriset. Årets upplaga ser ut att bli en ganska tråkig historia med många namn som befinner sig på annan plats än Globen.

Nu är i alla fall vimlet klart. Om en dryg halvtimme ska fotograferna i en klunga forslas in i arenan för att ta bilder innan sändning. Sen när sändningen börjar har jag en plats framme vid scen tillsammans med en Scanpix-fotograf samt den officiella fotografen.

Och innan kvällen är slut kommer det att uppstå kaos, på något sätt. Mest troligen framme vid scen när en hord fotografer springer fram få den bästa platsen.

Zlatan - förra året.

Tävlingsklart

Så var man då klar med alla tävlingar. ÅB, TPGBPA, BOP, POYI och WPP. I sista minuten, som vanligt. Skönt. Det blev två reportage och en bunt singelbilder till slut. Nu stundar däremot den nervösa väntan inför nomineringarna. Tur att det finns många tävlingar.

Två bilder från året som gått:

Ett hopp på en Golden League-tävling i Berlin.

Adam Tensta på Hultsfred.

Ett köldhål

... är vad Norrbotten är just nu.

Åkte upp i onsdags för att primärt åka slalom. Bara för att förbereda mig inför alpina VM i februari, tänkte jag. Det är ju inte så långt kvar och det skadar inte att ha några åk i kroppen. Då kommer kylan. -22 grader! Bara att glömma slalomturen.

Idag höll kylan i sig. Men som tur var spelades Luleå hockeys match inomhus...

Linus Omark hyllades först - och gav sen bort det matchavgörande målet. En bra anledning att deppa.

Bilderna var en pärs att redigera eftersom skärmen på min Macbook Pro har bestämt sig för att inte vara med i leken längre. Den hoppar hejvilt och flimrar när man minst av allt vill det. Hela tiden alltså. Det går knappt att se om bilderna är skarpa eller ej och sådant som färger och kontrast är bara att glömma att hålla koll på. Som tur var såg det inte för knasigt ut, meddelade min bildredaktör. Tar på grund av problemet en tidigare flight imorgon, tillbaka till Stockholm, bara för att hinna lämna in datorn så att den blir klar i tid.

Världsklass

Foto: Johan Bävman/Sydsvenskan

Fotografen Johan Bävman har varit i Tanzania och dokumenterat det öde som drabbar albinobarn. Fantastiska bilder som griper tag om en.

Och för en gångs skull föredrar jag faktiskt tidningssidorna framför bildspelet. De bilder som är kvar efter urvalet till tidningen blir väldigt starka och berör. Och redigeringen sen. Sådan redigering skulle varit en dröm när jag jobbade uppe på NSD i Luleå. Överlag verkar Sydsvenskan satsa på bildjournalistik på ett helt annat sätt än andra tidningar i landet. Kudos till dem. Kortfattat är det här dagstidning i sin bästa form. Utbildande och berörande.

Bildspelet hittar du här.

Hur det såg ut i tidningen ser du här.

En resumé

Från första dagen i Kanada kände jag mig sliten, på något konstigt sätt. Sen, efter några dagar, kom febern och snuvan. Det är inte direkt så att byrån skickar någon annan i ens plats, så man kör på. Men nu måste jag vila upp mig, så här kommer en kort resumé i bildform.

Det började bra. Vinst mot Slovakien i semifinalen.

Och feststämning på läktarna.

Men det blev bara depp.

Samma kanadensiska jubel från två vinklar:

Hålla låda

Jag kan ha världens sämsta minne. Jag skulle ju ta en bild på målkameralådan inte mindre än tre gånger när den satt i målet. Inte en enda gång kom jag ihåg att göra det. Kanske för att man är så stressad av att få ut den och bilderna i den ut till tidningarna? Jag vet inte.

Men här är den i alla fall, upphängd på ett bord i mitt hotellrum. Hävarmen är i vanliga fall riktad rakt bakåt, snett uppåt.

Ska berätta mer om dagarna som förflutit sen senast. Men först jobb.

Dåligt

Vissa dagar funkar det helt enkelt inte. Allt man gör blir fel, eller ok, men så mycket sämre än vad det skulle kunnat bli. Eftersom det är beställningsjobb kan jag inte berätta vad det handlar om innan det publicerats (vilket i och för sig är inom några timmar i Sverige...), men nä... Det beror i och för sig på omständigheterna men det känns alltid som ett nederlag när man ser en bra bildidé och inte lyckas övertyga intervjuobjektet om att han/hon har tid för det. I det här fallet skulle den person jag tog en bild på hem till sin familj inom fem minuter, men varför fick då reportern den tid han behövde för intervjun?

Om jag ska ägna mig åt mer självömkan kanske jag publicerar en bild från dagen och mer förklarande text. Vi får se.

Jag vill för övrigt tacka alla de som hörde av sig till mig via telefon och sms efter den här nyheten. Jag bor inte på hotellet, däremot gjorde SVT:s team det. Men ändå, härligt att ni tänker på mig där hemma. Det värmer.

Nu: bilder från Sverige-Ryssland.

Räddning i luften.

Bam!

Han är stor som ett hus, Markström. Här räddar ha en chans från Filatov.

Nikita Filatov - Rysslands stora stjärna.