Folkets bild?

I 2009 års upplaga av Årets bild finns det med en kategori som heter "Folkets bild". Det är tidningen FOTO som låter sina läsare kora en vinnare. Bland urvalet finns en av mina bilder på Stefan Nystrand. Kul! (Tack Martin för länken).

Nu hoppas jag inte på en vinst, men det är ändå skoj. Ni hittar bilderna och information om hur man röstar här.

Uråkning och efterspel

Idag hände det grejer. Anja Pärson åkte ur redan i början. Men det som hände efteråt bjöd på bilderna. Jag och DN:s fotograf Erich Stering lyckades ta oss in på ett område som vi fotografer i vanliga fall inte har tillträde till. Det lönade sig.

Men annat hände ju också...

Lindsey Vonn hoppar.

På rätt väg

Nu känns det som att inspirationen är på väg. Den är alltså inte riktigt där än, men snart så. Skönt.

Och det behövs. Skräpiga bakgrunder och överanvända miljöer utanför svenskhotellet hjälper inte direkt till. Speciellt inte när det är en mellandag som den här. Men innan VM är slut ska jag komma hem med några riktigt bra bilder, har jag lovat mig själv. Det handlar om hur mycket jobb man sätter bakom dem (läs: hur långt upp man orkar traska upp i backen), förberedelse och lite tur. Och hur samarbetsvilliga åkarna är, givetvis, när det gäller porträtt.

På tal om backen - återigen - som herrarna åker i så sa idag en av de svenska ledarna att han inte vågar åka upp i den. Det säger något om hur isig och brant den är. Jag har definitivt bestämt mig: Jag åker inte skidor ner i backen och "parkerar" på den plats jag ska ha, utan jag sätter på stegjärnen och stegar upp, trots att det är hundra gånger jobbigare.

Niklas Rainer.

Anja Pärson och tyskan Maria Riesch.

Höga höjder

Det som jag alltid lyckas glömma bort när jag är i alperna är att man faktiskt befinner sig på hög höjd. Val d'Isére ligger ungefär 1 850 meter över havet. Den höga höjden gör att varje liten sak blir jämställd med ansträngningen av att springa i trappor. Så är det i alla fall de första dagarna.

Jag trodde jag var i ok form innan jag åkte (hockey två-tre gånger i veckan plus squash) men när jag stegade upp för en av backarna med stegjärn och tung utrustning, kanske bara 30 meter, trodde jag att jag skulle avlida. Jag orkade ta några steg åt gången för att sedan behöva vila upp mig inför nästa kraftansträngning. Det är tyngre att andas och musklerna får inte lika mycket syre som de är vana vid. 

Och sen att bara gå med utrustningen genom byn, eller ruscha upp för en trappa - då får man veta att man lever. Eller tro att man är 20 år äldre - och inte tränat något alls på de 20 åren.

Men så var det bara de första dagarna, som sagt. Nu är formen på uppåtgående eller rättare sagt stabiliserad mot den höga höjden.

Nu är det snart dags för damernas störtloppsträning. Återkommer med en rapport.

Bild från igår:

Jessica Lindell Vikarby stegar ut från sjukhuset efter att ha skadat sig.

Branta backar

Backarna här i Val d'Isère är riktigt, riktigt branta. De är så branta att jag överväger att skippa att stå i backen vissa tävlingar. Att hasa ner för ett stup med en kamera på ena axeln och en stor, tung ryggsäck med ett långt tele och kamera i är inte direkt det säkraste man kan göra. Balansen blir en helt annan än vanligt.

Idag, på damernas träning kraschade Jessica Lindell Vikarby och en tyska. Jag var inte på plats eftersom jag fortfarande arbetade med att täcka herrarnas Super-G-tävling, men följde händelserna efteråt. Bilderna är dock tagna för bara en tidning, så jag kan inte lägga ut dem innan de är publicerade.

Det här är för övrigt den första långa arbetsdagen. Steg upp kl 08 och blev klar bara för någon minut sedan. När det väl händer något utanför schemat så drar timmarna iväg. Likaså avsaknaden av mat. Jag åt för första gången idag kl 21.

Annars väntar jag på att superbilderna (...) ska komma. Jag kommer inte att åka upp i en backe på många dagar eftersom det inte är någon idé att stå i backen på fartgrenar (se förra inlägget om det). Men någon gång lossnar det. Det krävs en dos extra kreativitet, sen släpper det.

Efter Jessicas krasch var de alpina tjejerna bara två, istället för tre.

En testbild med ett tilt-shift-objektiv. Men den är kanske för liten för bloggformatet?

Kass start

Igår skulle jag plåta de svenska damåkarna som tävlade idag. En stressfaktor: "coola" (så var beställningen) bilder på Anja Pärson, till tre medier (=arrangerade bilder med blixt, tar extra tid). Att jag är där ensam och ska ta flera individuellt bra bilder till olika medier verkar inte riktigt gå fram hos de tävlande, trots att man påpekar det för dem. Jag kan självklart inte kräva lika mycket tid som tre fotografer skulle ha haft, men dubbelt så mycket tid behövs för att göra ett bra jobb. Resultatet blev i alla fall att jag fick EN av de bilder jag behövde.

Idag gjorde jag för övrigt ett rookie-misstag - ett av få. Jag brukar alltid se till att ha koll genom att antingen fråga mig fram eller läsa på. Men tydligen körs alla fartgrenar i bara ett åk. Inte två åk, som i slalom och storslalom (som är de enda alpina grenar jag bevakat tidigare). Eftersom jag ALDRIG kollar på alpint på tv hade jag ingen aning om detta förrän jag åker ner för backen och inser vad som händer. Prisutdelning.

Som tur (!) är blev det ingen svensk med bland de tre bästa. Då hade jag varit körd. Med facit i hand hade det kanske varit bättre att ha varit i målfållan och tagit alla säkra bilder. Det är tråkigare, men också det valet man som byråfotograf man måste ta ibland. Vi har ju inte samma friheter som tidningsfotograferna i det avseendet.

Det finns i alla fall något positivt i detta. Med den här starten kan det bara gå bättre.

Frida Hansdotter.

Jessica Lindell Vikarby.

Anja Pärson.

Den svåraste sporten att fotografera

... är alpint, i alla fall enligt Mike Blake på Reuters. Läs varför. Och jag håller med, det är svårt. Men kanske inte det svåraste.

Själv har jag bara för några timmar sedan kommit fram till Val d'Isère i Frankrike. På tisdag startar tävlingarna i alpina VM och innan dess är det mycket praktiskt att ta tag i. På alpina orter är många saker extra krångliga, speciellt här där det i princip råder förbud att köra bil. Sen jag kom hit har jag i alla fall irrat runt ett tag, hämtat min ackreditering, löst ut nycklar för att låsa in utrustning och skidor, hyrt skidutrustning, hämtat nycklar till boendet och lyft in grejerna, köpt nya täckbyxor (eftersom jag glömde mina hemma) och hämtat en fotoväst. Och något annat, som jag glömt.

Men det är ju bra väder.

Jens Byggmark i Sölden tidigare i vintras.