Arg

Ibland blir jag förbannad. Arg.

Som när någon idiot får för sig att fimpa - inte en, inte två, utan tre (!) - cigaretter på min rygg.

Min splitternya tröja, nu brännmärkt. Tack för den.

Svåraste jobbet hittills

Jag ringde precis hem till vår bildredaktör och pratade om dagens jobb. Jag kom fram till att den här cykelbevakningen är det absolut svåraste jag hittills gjort under min tid på Bildbyrån. OS-finaler och alpint kan kasta sig i väggen. Utan tillgång till motorcykel jobbar man i ständig motvind.

Det blev några bilder i alla fall. Imorgon väntar den sista avgörande tävlingen i Rom. Målgång vid Colosseum.

Cyklarna fastnade på bild

Idag fungerade det mesta. Förutom att allt var svårt. Men det hade jag räknat med. Eftersom jag inte får följa med på motorcykel eller bil (det är förbehållet dem som är med från dag ett) så kan jag ta bilder vid bara två tillfällen: Före eller efter start och antingen mitt i racet eller vid målgång. Så det gäller att välja. Och göra det bästa av de två tillfällena. Jag är nöjd om jag kommer tillbaka med en bra bild per dag.

Överhuvudtaget är det mycket väntan. Det gäller att åka till platsen för start i god tid eftersom det tar minst en halvtimme att krångla sig igenom de sista två hundra metrarna till pressparkeringen på grund av alla avspärrningar. Sedan måste man hitta en plats för det ena fototillfället. Om man misslyckas där har man missat hälften av bilderna. Efter det är det rusch till nästa placering som man också måste scouta. Eftersom det inte heller finns några exakta tider för när åkarna kommer går det säkert två timmar från att man lämnar pressrummet till att man tar bilderna. Hur som helst, dagen blev väldigt lång. Åkte från hotellet 9.30 på morgonen. Åt middag på hotellet 22.30.

Nu låter det som att jag gnäller, men faktum är att det ändå är ganska kul. Jag tänkte senast idag på att jag får se väldigt många platser och personer som hade varit otänkbara i vanliga fall. Men jag hade givetvis inte tackat nej till att sitta på en motorcykel istället.

Cyklisterna lotsas genom stan till starten.

Vinnaren Carlos Sastre ovanifrån.

Jag - i beredskap.

Ute och cyklar

Det här har varit min utsikt nästan hela dagen. I bil.

Jag åkte till en liten stad som heter Sulmona för att ta bilder på starten av den 18:e etappen. Det började med att jag inte kom in någonstans med bilen (hade ingen ackreditering med mig) och slutade med att jag inte fick en enda bild (starten gick precis när jag kom in på området, efter mycket om och men, trots marginal på en och en halv timme). Så jag satte mig i bilen igen för att åka till slutmålet, Benevento.

Väl på vägen är det köer, galna bilförare och avspärrningar. Det visar sig att en hel del av cyklisternas tävlingssträcka också går på den väg jag måste köra på. Så när väl avspärrningarna hävs, en och en, är alla stressade över att hinna fram i tid. Bilarna lägger sig jämsides i en fil, kör om trots heldragna linjer (det gjorde i och för sig jag också när jag lärt mig hur det gick till), kör om den som kör om... Som mest ligger det fyra bilar jämsides och kör om varandra. Och ibland kommer det mötande trafik. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Och då har jag ändå kört på rejält hetsiga ställen i världen.

Hur dagen slutade då? När jag bara var en mil ifrån Benevento hade polisen spärrat av både motorväg och den mindre vägen som gick bredvid. Till slut lyckas jag ta mig in i staden, bara för att upptäcka att den tillfälliga ackrediteringen jag fick på morgonen inte var värt mycket. Cyklisterna går i mål ungefär samtidigt som jag får allt administrativt tillrättalagt.

Bilder för publicering: Noll.

Mäktig känsla - trots hönsgård

Min första Champions League-final var fruktansvärt kul, men också så, så, så jobbig. Idag hamnade jag på fel sida plan för att få de bästa jubelbilderna. Det är inget att göra åt, det händer. När slutsignalen gick blev det som väntat fullständigt kaos. 180 fotografer betedde sig som höns och formligen slogs om positioner (yes, det blev slagsmål). 

Jag är i alla fall glad över att ha upplevt det hela. Det var mäktigt om än extremt stressigt.

Nu ska jag ta mig tillbaka till min bil med 25 kg packning på ryggen. Jag hoppas att den står kvar. Direkt när jag kommer till hotellet börjar planeringen för morgondagen och Giro d'Italia.

På Olimpico

En timme kvar...

Det ska föreställa ett leende... men hjärnan ville inte samarbeta med käkmusklerna.

Tre timmar kvar

Just nu sitter jag och väntar på att jag ska få välja plats vid sidan om planen. Vi fotografer har delats in i tre olika prioritetsgrupper, baserat på vilket media vi jobbar för och vilket land våra bilder publiceras i. De stora byråerna tillsammans med engelska och italienska fotografer rankas högst i år. Jag har själv hamnat i prioritetsgrupp tre. Sverige är inte så stort, speciellt inte i fotbollsvärlden.

Fotografrummet (inte pressrummet, fotografer och skrivande journalister är åtskilda) har alldeles för lite platser för att husera alla 180 fotografer. Det blir intressant att se ikväll om det uppstår ett enda stort kaos. Det räcker med att den trådlösa internetuppkopplingen ska börja svaja för att allt ska brista.

En liten del av det kraftigt överbefolkade fotografrummet.

Sömnlös

Just nu sitter jag på Amsterdams flygplats Schiphol i väntan på planet till Rom. Det har varit några slitiga dygn. Väldigt lite sömn natten mot tisdag och sen en lång arbetsdag igår då jag var hemifrån mellan 10.00 och 22.00. Efter det följde redigering och leverans av bilder (två deadlines), packning av väskor och en dusch innan det var dags att klockan fyra på morgon bege sig ut till Arlanda. Utan att sova. Så idag är jag faktiskt glad att det är en mellanlandning. Det betyder kaffe på Starbucks och en extra timme att sova på planet.

Gårdagen innebar annars jobbmässigt att jag blev helt klar med det längsta projekt jag hittills jobbat på. Väldigt skönt att få det färdigställt, dels för att få gå vidare med nästa projekt men också för att reportaget hamnade i en bra publikation som ger rikligt med utrymme. Vad det är och var det publiceras får jag återkomma till.

Bilderna nedan är från ett jobb som gjordes för Stockholm City om minoritetsgrupper i Sverige, i det här fallet irakier. Det publicerades i måndags och finns i pdf-format på tidningens webb.

Fotografduell

Ibland har man som fotograf mycket dötid. Igår var det väntan på förbundskaptenen för fotbollens U21-landslag. Under denna väntan bestämde jag och Expressens fotograf Nils-Petter Nilsson att vi skulle duellera.

Jag - som uppenbarligen siktar snett. Foto: Nils-Petter Nilsson

Nils-Petter. I bakgrunden Claudio Bresciani, Scanpix - annan uttråkad fotograf.

Ringrostig

Jag har varit ledig ganska mycket sen jag kom hem från hockey-VM. Det har varit riktigt skönt. Men de senaste dagarna har suget efter att jobba kommit tillbaka. Jag ser fram emot färdigställandet av ett projekt under början av nästa vecka. Och på onsdag smäller det till ordentligt, så ordentligt att jag måste ha två radbyten för att poängtera det:

Champions League-finalen i Rom.

Vid sidan om OS (och presidentvalet i USA, stora reportageresor och krigsrapportering, jaja...) så har Champions League-finalen varit en av de större händelserna jag velat göra som fotograf. 180 fotografer från hela världen är ackrediterade för att bevaka världens bästa klubblag när de möts i en avgörande match inför 70 000 åskådare.

Jag är riktigt peppad. Därför var det nog också bra att göra lite fotboll efter ledigheten. För jag märkte att jag inte riktigt hängde med, att allt släpade efter lite grann. Men på slutet satt det. Bra inför onsdagen.

Jag ska också göra lite annat när jag är i Italien, men det sparar vi till senare.

En fotoblogg från The New York Times

The New York Times har startat en fotoblogg. Fantastiska bilder och berättelser om spelet bakom dem. Läs bland annat om Sara Krulwich som valde civil olydnad för att stå upp mot den konservativa sportvärlden.

Bloggen finns på http://lens.blogs.nytimes.com.

Safari i Basel

I dagens Sydsvenskan finns ett reportage om Behrang Safari, fotbollsspelare från Lund, idag i Basel. Jag och tidningens reporter Kent Jönsson träffade honom en lugn dag under hockey-VM. De fyra översta bilderna publicerades. Den sista är en bild som egentligen skiljer sig allt för mycket från de övriga för att kunna användas tillsammans.

VM-rapporten nalkas för övrigt. Inom de närmaste dagarna ska tummen ur.

"Can Ms Emma Johansson please raise up her hand for the photographer"

När man väl är på plats och det händer något annat kan man lika gärna bevaka det "eftersom du är i närheten". Så jobbar vi mycket på Bildbyrån. Om man åker iväg på en fotbollsmatch i Italien går det ofta att kombinera med ett annat jobb. Eller som i fallet under hockey-VM, ett fotbollsknäck och cykling.

Jag har bara plåtat cykling en gång tidigare. Det var på OS i Peking. Nu anlände jag på söndagsförmiddagen utan att veta något om förutsättningarna. Uppdraget: ta  bilder på Emma Johansson.

Jag går till startfältet och frågar en funktionär om han har sett henne (det är ju ändå typ hundra cyklister uppradade där). Han har inte sett henne, så han går fram till speakern. Plötsligt hör jag i högtalarna "Can Ms Emma Johansson please raise up her hand for the photographer". Småfnitter från alla som står runtom mig. Nu hade hon inte hunnit dit än, men alla cyklisterna log förnöjsamt när hon väl anlände och jag började plåta.

Men man vill ju också ha actionbilder. Så jag frågar den oerhört hjälpsamma pressvärden om det finns möjlighet att följa med på en motorcykel eller i en bil, men bara under en dryg halvtimme, för sen måste jag tillbaka till Bern och Sveriges bronsmatch. Inga problem, säger han. Så fem minuter senare sitter jag baklänges på en motorcykel. I den stunden njöt jag av situationen. Även om det bildmässigt inte var lysande så gillar jag hur allt kan lösa sig på ett så enkelt sätt. Och hur hjälpsamma människor kan vara. Efter avslutat arbete fick jag skjuts till tågstationen (på samma motorcykel) för att hinna tillbaka i tid.

En helt annan sak, som var fullständigt lysande med cyklingen: Matsäcken som delades ut tillsammans med ackrediteringen. Banan, isté, äpple, proteinbar och en macka. Fyra plus.

Det är över nu

Så är mitt första hockey-VM officiellt över. Jag och Jimmy avslutade mästerskapet med en morotskaka i presscentret (äppelpajen var slut) medan Ryssland och Kanada spelade de två första perioderna i finalen. När tredje perioden skulle börja gick vi in - det som ska in i tidningarna är ju faktiskt glädjescenerna, inte matchbilder.

Det återstår lite efterjobb som jag ska ta itu med i veckan, men överlag så behöver jag inte bekymra mig mer om hockey ända till hösten. Imorgon eftermiddag bär det av hem till Stockholm. Skönt.

Det har hänt en hel del, många roliga saker men också sådant som fått mig att bli förbannad (typ åskådare som slår på mig). Men allt det kommer i en VM-summering senare i veckan. Då ska alla bakom kulisserna-bilder vaskas fram.