En sån där 14-timmarsdag

Puh. Åkte hemifrån kl åtta i morse. 22 mil senare var jag i Valdemarsvik, en liten stad sydost om Norrköping. Uppdrag: plåta avtäckningen av en byst av Nils Liedholm. Inte det hetaste av fotouppdrag alltså. Och när det var årets hittills varmaste dag kändes det sådär att sitta i bil halva dagen (sju timmar allt som allt under hela dagen).

Men då hände något som bara kan hända i småstäder. Efter ceremonin åkte jag till en Statoil-mack för att kunna sitta inomhus och redigera bilderna. Jag frågar om det går bra att jag sitter där ett tag mot att jag köper något senare. "Javisst". Efter ungefär en kvart frågar en av damerna bakom kassan: "Kaffe?" Några minuter senare har de bjudit mig på både kaffe och morotskaka. I en butik där sådana som jag - förbipasserande alltså - gärna ska köpa på oss så mycket som möjligt fast vi egentligen bara skulle tanka.

Nästan 50 mil i bil - för en byst. Men snälla var de, valdemarsvikarna.

Med morotskakan och kaffet i kistan var det lättare att köra hem - tills dess att jag inser att jag måste hämta utrustning som varit på service. Så jag är inte hemma förrän 16.15. Jag hinner precis ladda datorbatteriet och packa väskan innan det är dags att åka iväg till Sollentuna och en friidrottstävling.

Här kommer en varning: Fotografera inte friidrott på Sollentunavallen. Det måste vara den absolut fulaste arenan jag varit på. Det finns inte en endaste ren bakgrund. Höjdhoppet var värst. Till vänster: en fet skorsten. I mitten: stora reklamskyltar i hemska färger. Till höger: Ett diskusnät och en himla massa stolpar. Jag hade med mig utrustning för att sätta upp en remote-kamera. Jag använde den aldrig när jag insåg att det bara skulle bli fula bilder.

Det finns en bild som jag dock är glad över. En svartvit bild på Alhaji Jeng som är på väg upp mot ribban i stavhoppet (mot den enda rena bakgrunden - himlen). Den blev publicerad direkt - trots att den inte är konventionell.

Alhaji Jeng på väg uppåt i stavhoppet.