En bragd

Det blev lite galet till slut. Sarah Sjöström tog inte bara VM-guld utan slog sitt världsrekord från igår. Vinsten skapade en kort tid av panik. Jag och Maja Suslin på Scanpix hade båda med oss datorerna ut för att kunna skicka bilder direkt. Givetvis bestämmer sig det trådlösa nätet för att strejka. Det är inget drömscenario när man vet att alla stora tidningar i Sverige väntar på bilder.

Till råga på allt strular det ännu mer. Innan kvällspasset startade var vi båda i kontakt med fotochefen för tävlingarna om möjligheten att gå fram och ta en "guldbild" ifall Sarah skulle vinna, alltså en bild framme vid podiet där priserna delas ut (detta är bara förbehållet ett litet antal fotografer). Det löser sig efter mycket övertalning. Tror vi. När det väl är dags för utdelning av guldpengen släpps vi inte fram. Det är nämligen så att vi måste eskorteras förbi ett säkerhetsområde av en assistent. Den här assistenten tyckte att hon inte behövde bry sig om att eskortera oss eftersom vi satt och arbetade med våra datorer medan vi väntade på prisutdelningen. Konstigt tyckte hon. Självklart, tyckte jag. Vi är väl här för att jobba? Det slutar med att ingen av oss kommer fram eftersom det nu var "för sent att gå fram".

Jag blir väldigt sällan upprörd, det ska helt enkelt mycket till innan jag blir förbannad. Faktiskt är det oftast i jobbet jag får anledning att bli upprörd och i de fallen riktigt arg. Det här var en sådan gång.

Som tur är visar det sig att bilderna vi tar när hon kommer fram till oss fotografer blir mycket bättre. Tiden efteråt, när vi följer Sarah från den mixade zonen till hennes möte med sin familj, var bara ren och skär glädje. Leenden, skratt och genuin lycka. Då är det roligt att jobba.

Sarah träffar sin familj efter tävlingen.

Puss på lillebrorsan.

Och Michael Phelps ja... Han var inte så intressant ikväll.