Det tog tre dagar, sedan slog den till. Efter-OS-depressionen.
Det är ingen riktig depression, men den gör livet tråkigt och tomt ett tag. Det kanske låter trivialt, men den kommer som ett brev på posten. Min kollega Niklas och Lars Dareberg har redan skrivit om det på sina bloggar. Alla vardagsjobb är helt plötsligt blasé, enkla grejer i livet blir stora projekt (läs: tvätta kläder, betala räkningar etc) som man bara skjuter framåt. Kreativiteten är fullständigt urblåst.
Att komma tillbaka till vardagen efter att ha knarkat (jag väljer den benämningen med tanke på 20 timmars arbete per dag) OS i flera veckors tid skapas en märklig tomhet. Under OS lever man och är kreativ dag efter dag, det går sällan att planera någon längre tid framåt. Kontakten med omvärlden dras ned till ett minimum. Jag hann knappt ha kontakt med mina vänner de tre veckorna i juli och augusti, inte ens kolla Facebook vissa dagar. Allt man gör handlar om nästa bild, nästa uppdrag, nästa leverans.
Jag tror att det enda som hjälper är att vänta ut tomheten, att lita på att suget och kreativiteten kommer tillbaka. För det gör den. Det krävs dock vila.
Jag förstår mycket väl varför de som arbetat med OS i flera års tid erbjuds gruppterapi när evenemanget tagit slut. Efter OS i Peking hade jag en liknande tomhetskänsla. Då var jag emellertid ännu mer sliten, det var mitt första OS och jag var inte lika rutinerad och lugn i mig själv som idag. Men även om jag inte blev lika sliten nu efteråt så kom givetvis förkylningen som härjade under de tre veckorna och slog tillbaka på hemmaplan. I mitten av nästa vecka börjar jag jobba igen, då är förhoppningsvis energin tillbaka.
Så här såg de tre sista dagarna under OS i London ut genom mina kameror.
Det är ingen riktig depression, men den gör livet tråkigt och tomt ett tag. Det kanske låter trivialt, men den kommer som ett brev på posten. Min kollega Niklas och Lars Dareberg har redan skrivit om det på sina bloggar. Alla vardagsjobb är helt plötsligt blasé, enkla grejer i livet blir stora projekt (läs: tvätta kläder, betala räkningar etc) som man bara skjuter framåt. Kreativiteten är fullständigt urblåst.
Att komma tillbaka till vardagen efter att ha knarkat (jag väljer den benämningen med tanke på 20 timmars arbete per dag) OS i flera veckors tid skapas en märklig tomhet. Under OS lever man och är kreativ dag efter dag, det går sällan att planera någon längre tid framåt. Kontakten med omvärlden dras ned till ett minimum. Jag hann knappt ha kontakt med mina vänner de tre veckorna i juli och augusti, inte ens kolla Facebook vissa dagar. Allt man gör handlar om nästa bild, nästa uppdrag, nästa leverans.
Jag tror att det enda som hjälper är att vänta ut tomheten, att lita på att suget och kreativiteten kommer tillbaka. För det gör den. Det krävs dock vila.
Jag förstår mycket väl varför de som arbetat med OS i flera års tid erbjuds gruppterapi när evenemanget tagit slut. Efter OS i Peking hade jag en liknande tomhetskänsla. Då var jag emellertid ännu mer sliten, det var mitt första OS och jag var inte lika rutinerad och lugn i mig själv som idag. Men även om jag inte blev lika sliten nu efteråt så kom givetvis förkylningen som härjade under de tre veckorna och slog tillbaka på hemmaplan. I mitten av nästa vecka börjar jag jobba igen, då är förhoppningsvis energin tillbaka.
Så här såg de tre sista dagarna under OS i London ut genom mina kameror.
Söndag:
Lördag:
Fredag:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar